Ordet radikalisering används i dag först och främst för att förklara något som sker ”innan bomben exploderar”, processerna som leder fram till att enskilda personer och grupper utför terrordåd. Det råder stor enighet om att radikalisering måste förebyggas och bekämpas. Däremot finns det inte enighet om exakt vad radikalisering är och vilken roll radikalisering har som orsak till terror. Den viktigaste skiljelinjen går mellan dem som kopplar radikalisering till viljan att bruka våld och dem som tolkar begreppet mer generellt, som en rörelse mot mer extrema sammanslutningar och ideologier.

Extremism, radikalisering och deltagande

Det finns inget enkelt samband mellan en extrem syn på vår omvärld ‒ verkligheten på ena sidan och viljan och förmågan att utföra våld på den andra. Organisationer som använder terror som verktyg, legitimerar som regel detta ideologiskt. Likväl tillgriper dessa organisationer ofta våldshandlingar efter en process där de inte har fått gehör för sina synpunkter genom andra kanaler.

Vissa terrorister är inte ideologiskt radikaliserade. Vissa ideologiskt radikaliserade personer lever sina liv i harmoni med det demokratiska samhället.

Det finns även många exempel på att personer som begår terror inte har genomgått en ideologisk radikalisering. Likaså finns det många som har extrema attityder som inte begår våldsdåd, utan tvärtom lever sina liv i harmoni med det demokratiska samhället.

Därför är det nyttigt att skilja mellan radikalisering å ena sidan och deltagande å andra sidan. Radikalisering är processen som leder till att individer gradvis förändrar sin attityd till och sin syn på det samhälle de lever i och söker upp extrema tankegångar, idéer och åsikter. Processen kan leda till att man stöttar, rättfärdigar eller legitimerar andras användning av våld, det vill säga icke-våldsbejakande extremism, eller att man själv deltar och är villig att bruka våld för att få till en förändring av samhället, det vill säga våldsbejakande extremism.

Radikalisering är processen som leder till att individen gradvis förändrar sin syn på och attityd till det samhälle hen lever i och söker upp extrema tankegångar, idéer och åsikter.

Det extrema, både icke-våldsbejakande och våldsbejakande extremism, kan definieras som extrema tankegångar, åsikter, idéer och handlingar som ofta är kopplade till totalitära ideologier. Orden radikal och extrem används ofta om vartannat. En skillnad är att begreppet radikal även kan ha en positiv betydelse. För stora delar av den politiska vänstern har ordet en positiv klang, som referens till en politik som verkligen tar behovet av en förändring av maktförhållandena i samhället på allvar. I religiösa sammanhang visar ordet för många en positiv önskan om att gå tillbaka till budskapet som man hittar i religionens ursprung.

Ordet radikal

Ordet radikal har haft olika betydelser genom historien, från att beteckna roten (det naturliga, grundläggande) hos något till att bli en referens till det som skiljer sig från vad som är accepterat som normalt (standarden, det vanliga, det traditionella, normen i ett samhälle) (Mandel 2009).

Radikal kommer från det latinska ordet radix som betyder rot.

Radikal kommer från det latinska ordet radix som betyder rot. I sin språkliga betydelse pekar alltså ordet mot något grundläggande eller fundamentalt hos något. Denna betydelse hittar vi bland annat i Oxford Advanced Learner’s Dictionary, där ordet radikal beskrivs som det som är ”relaterat till de mest grundläggande och viktiga delarna av något”.

På 1800-talet utvidgades tolkningen av begreppet till att inkludera det som kunde leda till en ändring i roten av något (Mandel 2009: 104). Definitionen av begreppet utvidgades ytterligare mot slutet av 1800- och början av 1900-talet, när radikal användes som referens för en genomgripande och stor politisk förändring ‒ en reform som går till roten.

Radikal blev samtidigt en referens till dem som representerar eller stöder den extrema delen av ett politiskt parti. Extrem/extremism kommer från det latinska ordet extremus och översätts till ”det yttersta”, ”det mest avlägsna” och/eller ”det värsta” (Gule 2012: 15).

I extremsport kan radikal vara ett uttryck för något positivt, om än även något riskabelt eller på gränsen.

På 1960- och 70-talet uppstod det i talspråk en användning av ordet radikal, där innebörden är ”fantastiskt, enastående, långt ut” (Mandel 2009: 105). Betydelsen härstammar från surfarmiljön och är utbrett än idag, kopplat till olika former av extremsport. Radikal är här uttryck för något positivt, om än också riskabelt eller på gränsen.

De olika definitionerna av begreppet kan även bidra till att ge de radikala en positiv och hedervärd tolkning av begreppet och därmed deras egna tankar och handlingar. Till exempel kan kristen ungdom uppfatta det som något positivt att kallas radikal, då det kan förstås som att gå tillbaka till den ”naturliga” eller ”grundläggande” tolkningen av religionen.

Radikal som något relativt

Förståelsen av vad radikalisering och det extrema är, beror på uppfattningen om vad som är normalt, vad som är måttligt eller i mitten. Det innebär att förståelsen av dessa fenomen till en viss grad alltid kommer att vara subjektiv, relativ och kontextberoende (Coolsaet 2016; Mandel 2009).

Förståelsen av vad som är extremt är beroende av uppfattningen av vad som är normalt. Att neka kvinnor att rösta eller göra abort skulle idag betraktas som extremt i Sverige, medan det på 1800-talet skulle ha uppfattats som extremt att acceptera sådana handlingar. Yttrandefrihet är ett annat exempel. Det är viktigt i det demokratiska Sverige, men i länder som Saudiarabien och Nordkorea kan användning av yttrandefrihet uppfattas som extremt. Peter Neumann pekar på detta genom att parafrasera ett känt uttryck: ”den enes radikaler (eller terrorister) är den andres frihetsförkämpar” (2013: 878).

Det är viktigt att förstå att det inte i sig är farligt att vara radikal. Detta gäller framförallt i möte med ungdomar, som ofta är i en utforskande fas i livet där de också ofta uttrycker åsikter på ytterkanterna.

Det är viktigt att förstå att det inte i sig är farligt att vara radikal.

Var går då gränsen mellan positiva och mer negativa former av radikalisering? Den negativa formen innebär ofta att man accepterar och tar till sig totalitära ideologier vilket kan vara destruktivt och farligt för samhället. Den positiva formen kan förstås som en viktig kamp mot orättvisa normer eller strukturer, till exempel kampen för jämlikhet.

Risken för felaktig kategorisering

Det är även viktigt att lärare förstår vilka stora konsekvenser en selektiv och relativ tolkning av begreppet kan ha för oskyldiga människor som felaktigt kategoriseras som radikaliserade. Onyanserat misstänkliggörande mot bakgrund av religion och etnicitet kan leda till ökad radikalisering (Veldhuis och Staun 2009: 19). Därför är det viktigt att vi – i den grad det är möjligt – är så nyanserade som möjligt när vi ska förstå och förklara fenomenet. Det är även viktigt eftersom begreppen radikalisering, extremism och terrorism ofta används om vartannat.

Onyanserat misstänkliggörande mot bakgrund av religion och etnicitet kan leda till ökad radikalisering.

De existerande definitionerna av begreppet har bidragit till att ge praktiker, media och befolkningen i allmänhet ett ramverk att förhålla sig till för att förstå och förebygga radikalisering. Samtidigt har några av de befintliga tolkningarna av begreppet bidragit till att flytta bort fokus från vissa aktörer, tankar och handlingar. Därför är det viktigt att lärare kommer ihåg att radikaliserade människor och grupper kan se ut på många olika sätt. Begreppet används bland annat som referens för radikaliserade muslimer, vänsterradikala och människor som anammar en högerextremistisk ideologi. Ett exempel på det sistnämnda är Breivik, som genomgick en radikaliseringsprocess där högerextremistisk ideologi spelade stor roll.

Radikalisering sker på olika sätt. Orsakerna till radikalisering är sammansatta och förloppet kan variera. Det är alltså inte någon linjär process som följer ett fastställt körschema från en nivå till nästa.

Drivkrafterna för att ansluta sig till extremistiska rörelser varierar från person till person. Ofta handlar det om sociala och emotionella processer. Orsaken till ideologisk radikalisering kan lika ofta vara en konsekvens av att man är aktiv i extrema miljöer.

Radikalisering sker på olika sätt. Orsakerna till radikalisering är sammansatta och förloppet kan variera.

Både enskilda personer och grupper radikaliseras genom processer som är möjliga att upptäcka. Orsaker som kan vara avgörande för en person, behöver inte ha lika stor betydelse för en annan.

Radikalisering är ingen sjukdom

Det kan vara frestande att tänka att det är sjuka människor som begår terrordåd, personer med en eller annan sinnessjukdom eller andra patologiska personlighetsdrag. Så är det inte. De flesta terrorister är friska och lika vanliga och vettiga som de flesta är.

De flesta terrorister är friska och lika vanliga och vettiga som de flesta är.

Ibland handlar radikalisering om unga människor som söker förklaringar på egenupplevda kriser (Wiktorowicz 2005; s.a.). Andra söker förklaringar till att det finns så mycket orättvisa i vår värld (Sageman 2004; 2008). Varför ser världen ut som den gör? Varför uppstår det krig? Här kan det även i botten finnas en uppriktig önskan om att hitta lösningar på stora politiska konflikter. Ett gemensamt drag är att radikalisering sker i samspel med andra, i gemenskap med vänner eller andra personer där det finns en tillitsfull relation.

Radikalisering sker genom vänskap och sociala band

– Interaktion med radikala människor bidrar till att skapa och utveckla motivation till radikala tankar och handlingar (Nesser 2011: 39).

Petter Nesser, senior forskare vid norska Forsvarets forskningsinstitutt (FFI), säger följande om interaktion med radikala individer: ”Får man rätt kontakter kan vem som helst bli radikaliserad, även om vissa är mer utsatta än andra” (Johansen och Matre 2015).

Radikaliserade personer är ofta nära vänner med andra radikala som de har starka känslor för.

Radikaliserade personer är ofta nära vänner med andra radikala som de har starka känslor för. Deras band till varandra och deras gemensamma identitet är mycket viktig för dem (Sageman 2004). Flera forskare menar därför att social interaktion med radikala individer och grupper är de mest centrala orsakerna till radikalisering.

Ändå är det inte så att socialisering med radikala individer personer avgör vem som blir radikaliserad. Många som har sociala relationer till radikala personer blir inte själva radikala (Ahmed 2015).

Vilken roll spelar bakgrunden?

Det är inte möjligt att förutse vem som kommer att radikaliseras baserat på uppgifter om bakgrunden. Radikaliserade personer har sällan gemensamma drag med alla i en grupp. Olika grupper kan ha olika gemensamma drag. De gemensamma dragen mellan radikaliserade delas dessutom av väldigt många personer som inte har blivit radikaliserade. Därför är det viktigt att vara försiktig med att tolka tecken på radikaliserade personer.

De gemensamma dragen mellan radikaliserade personer delas av väldigt många personer som inte har blivit radikaliserade.

I en kartläggning av radikala muslimer i Danmark, Nederländerna och Storbritannien, som genomfördes 2007, visade det sig till exempel att de radikaliserade oftast var män under 35 år och huvudsakligen barn till invandrare som hade vuxit upp i förorter till storstäder (Precht 2007). Men av alla unga muslimer under 35 år som växer upp i förorter är det ändå bara en bråkdel som blir radikaliserade. Denna slutsats stämmer med resultatet från en studie som genomfördes 2015 med 40 muslimska män i Norge (Ahmed 2015).

Radikaliserade personer kommer från olika sociala skikt av befolkningen och det är inget som tyder på att fattigdom i sig är en drivkraft bakom radikalisering (Schmidt 2013). Flera studier pekar ändå på att de har en lös anknytning till det större samhället, de känner sig marginaliserade och de har dåliga framtidsutsikter. Detta gäller en stor andel av dem som är radikaliserade.

PST har kartlagt bakgrunden för personer som frekventerar extrema islamistiska miljöer i Norge. De hittar en övervikt av unga män med låg utbildning, kriminell karriär och lös anknytning till arbetslivet, alltså element av marginalisering. Konvertiter och personer som har invandrat till Norge som barn eller ungdom är överrepresenterade. Genomsnittsåldern är 27,5 år – de flesta har alltså med god marginal passerat skolåldern (PST 2016).

Onyanserad betoning av religion och etnicitet kan leda till diskriminering och förstärka en känsla av utanförskap eller alienering.

Många av dem som var aktiva i högerextrema och rasistiska miljöer i Norge på 1980- och 90-talet var marginaliserade ungdomar, framförallt pojkar och män (Bjørgo & Gjelsvik 2015). Det finns för få studier av sådana miljöer för att kunna generalisera, men även från Tyskland finns det studier som pekar på lös anknytning till arbetslivet och kriminalitet som gemensamma drag hos många av dem som är aktiva i högerextrema miljöer (Goodwin et al. 2012).

Ett starkt fokus på bakgrundsfaktorer kan vara kontraproduktivt. Onyanserad betoning av religion och etnicitet kan leda till diskriminering och förstärka en känsla av utanförskap eller alienering. Stick i stäv med intentionen kan det leda till att radikalisering blir en självuppfyllande profetia.

Livskriser som kognitiva öppning

De flesta människor upplever olika former av kriser under livet. Det kan vara dödsfall i familjen, allvarlig sjukdom, förlust av arbete eller annat. Sådana livskriser kan leda till sårbarhet och bidra till att gemensamma och allmänt accepterade uppfattningar försvagas. Det kan göra en person mer mottaglig för nya idéer, åsikter och en ny världssyn som ger svar och lösningar på krisen (Wiktorowicz 2005). En kris kan därmed också vara en ingång till radikalisering.

Livskriser kan leda till sårbarhet och bidra till att gemensamma och allmänt accepterade uppfattningar försvagas.

Även politiska kriser eller allvarliga världshändelser kan upplevas som en slags kris som kan leda till moraliska utbrott. Till exempel kan politiska kriser som invasionen av Irak leda till ett moraliskt utbrott bland unga muslimer i Europa (Sageman 2004: 2008).

Även om livskriser är något de flesta upplever är det bara för en bråkdel som dessa följs av radikalisering. De flesta av oss lär sig leva med en förlust eller skada, eventuellt slår vi oss till ro med en förklaring. Oftast letar man efter lösningar på upplevda kriser baserat på hur man upplever världen och genom tolkning av tillvaron. Det vill säga att kriser inte nödvändigtvis leder till en ändring (Wiktorowicz 2005; 20).

För vissa kommer en kris att leda till att de tillägnar sig en ny livsstil, en ny ideologi och ett nytt tankesätt.

För vissa kommer en kris att leda till att de skaffar sig en ny livsstil, en ny ideologi och ett nytt tankesätt. Vissa kan pröva på flera ideologier och tankesätt innan de återvänder till sitt gamla jag. För andra leder krisen till en förändring som blir bestående. Radikalisering är i båda fallen bara en av en rad möjliga vägar. Till exempel är det känt att många minoritetsungdomar upplever diskriminering, men endast en liten grupp av dem attraheras av radikala tankar och idéer.

Inom psykologien används ordet resiliens för att beskriva förmågan att hantera kriser och kunna återhämta sig igen ‒ en robusthet och uthållighet. Det kan även översättas med motståndskraft, individens förmåga att återfå balansen efter att tillvaron har satts i gungning. För att minska negativa utfall av kriser, som radikalisering eller annat, är det viktigt att stärka individernas resiliens, deras motståndskraft. Motståndskraft kan stärkas genom inkludering i trygga gemenskaper och genom övning i reflektion och kritiskt tänkande. I kapitlet om förebyggande i skolan kan du läsa om hur detta kan göras i praktiken.

Radikalisering med och utan ideologi

Organisationer och grupper som använder terror som verktyg motiverar ofta detta ideologiskt. Samtidigt är ideologi bara viktigt för vissa: gruppens entreprenörer och ideologiska ledare. Andra medlemmar kan ha litet eller inget intresse och kunskap om gruppens världssyn (Schmid 2013).

Ideologi är bara viktigt för vissa: gruppens entreprenörer och ideologiska ledare.

Den ideologiska radikaliseringen ‒ acceptansen av radikala politiska och religiösa ideologier ‒ kan uppstå till följd av att man är aktiv i extrema miljöer snarare än att man söker sig till radikala grupperingar av övertygelse.

Detta framgår i Tore Bjørgos studier av olika högerextrema och rasistiska miljöer i Norge. Han fann att den ideologiska radikaliseringen hos många skedde efter att de hade utfört främlingsfientligt våld (Bjørgo & Gjelsvik 2015).

Peter Nesser har kartlagt radikalisering bland muslimer i Europa (Nesser 2015). Han visar att inte alla radikala är ideologiskt motiverade. Terrorforskaren Marc Sageman (2004; 2008) pekar på att radikalisering ofta inte handlar om ideologi, utan om grupptillhörighet och sociala band.

Ideologi kan vara viktigt för att legitimera och rättfärdiga åsikter och handlingar.

Ideologi kan ändå vara viktigt för att legitimera och rättfärdiga åsikter och handlingar. Gartenstein-Ross och Grossman gjorde 2009 en studie av 117 radikaliserade personer från Storbritannien och USA. 40 procent av dem ansåg att religion var den motiverande faktorn för deras olagliga handlingar. Detta överensstämmer med en studie av 40 norska muslimska män 2015, som visar att ideologi kan vara ett medel för rättfärdigande av fientliga tankar och handlingar (Ahmed 2015: 84-87).

Internet

Internet med en global räckvidd ger oändliga möjligheter när det gäller spridning av radikala tankar och idéer. Det kan bidra till mobilisering av nätverk eftersom man ofta får utlopp för mycket av sin frustration i olika internetfora (Sageman 2007).

Internet kan vara en arena där kontakter etableras och upprätthålls.

Internet är billigt, anonymt och fungerar som en plattform där både män och kvinnor kan kommunicera och dela information (Precht 2007: 57). Därmed kan det vara en arena där man etablerar och upprätthåller kontakter, samt att en etablerade radikal identitet kan förstärkas genom internet (Christmann 2012: 30).

Ändå är det få studier som betonar internet som viktigt för radikalisering (Christmann 2012: 30). Trots att internet erbjuder möjligheter som kan bidra till radikalisering, är det lite som tyder på att internet alltid är viktigt för radikalisering.

Internet kan upplevas som den enda trovärdiga kanalen där hela sanningen kommer fram.

På grund av ändrade medievanor bland unga och de extrema gruppernas propagandastrategier, kan internets betydelse ändå inte avskrivas. Ett viktigt skäl till detta är att internet av många uppfattas som en fri och ocensurerad kanal. Nätet kan ha en annorlunda lockelse än etablerade mediekanaler. Unga människor kan påverkas av extrema grupper som medvetet använder internet i sina informations- och rekryteringskampanjer. Extrema grupper får ofta inget utrymme i etablerade mediekanaler. Deras budskap kan därför uppfattas som ännu mer lockande och trovärdigt utifrån uppfattningen de sorteras bort av de etablerade medierna. Internet kan därför upplevas som den enda trovärdiga kanalen där hela sanningen kommer fram.

Olika typer av extremister

Personer som ansluter sig till extrema grupper är mycket olika och har olika motivation för sina handlingar. Det är ändå möjligt att säga något om olika huvudtyper bland deltagarna i extremistiska rörelser. Peter Nesser har studerat jihadistiska terrorgrupper i Europa och pekar på fyra kategorier av medlemmar: entreprenörerna, beskyddarna, de socialt missanpassade och tillfälliga rekryter (drifters) (Nesser 2011). Nesser pekar själv på utmaningarna med sådana statiska kategorier, inte minst för att han också hittade medlemmar som inte gick att placera i någon av de fyra kategorierna.

Personer som ansluter sig till extrema grupper är mycket olika och har olika motivation för sina handlingar.

Tore Bjørgo (2011) har föreslagit en dynamisk modell där fyra dimensioner används för att karakterisera deltagarna i extrema organisationer: grad av ideologisk motivation, ledare eller följare, resursstark-marginaliserad och hög grad av sensationssökande.

Modellen är inte avsedd att fungera som ett verktyg för att avslöja potentiella terrorister. Kategorierna är för öppna för att användas till det. Den är snarare avsedd att säga något om behovet av olika strategier för avradikalisering. När det gäller de ideologiskt motiverade kommer det att vara möjligt att starta en dialog med dem om sådant de är engagerade i. Medlöparna behöver alternativa gemenskaper, medan spänningssökarna kan erbjudas alternativa vägar till spänning. De marginaliserade behöver sociala åtgärder och bättre integration i arbetslivet och samhället i övrigt (Bjørgo & Gjelsvik 2015).

Precis som det finns många vägar in i det extrema, kommer även vägarna ut att variera från person till person.

Denna genomgång visar att radikalisering sker genom sammansatta och komplexa processer. Precis som det finns många vägar in i det extrema, kommer även vägarna ut att variera från person till person. Det är också viktigt att skilja mellan avradikalisering och förebyggande av radikalisering. Det sistnämnda är skolans uppgift.

Skolans roll är kopplad till det breda förebyggande arbetet riktat mot alla elever. Det handlar först och främst om att skapa en demokratisk kultur som alla dras in och deltar i och där det finns utrymme att vara kritisk och engagerad utan att förfalla till exkludering, hatretorik och misstänkliggörande.

Förebyggande och avradikalisering

Både radikalisering och anslutning till extrema organisationer är sammansatta och komplexa processer. Avradikalisering, det vill säga rehabilitering av redan radikaliserade personer, är därför ett jobb för specialister med kompetens bland annat inom religion, sekterism, politiska ideologier och identitetsformande.

Utan en inkluderande miljö som kan fånga upp och ge sårbara personer en möjlighet att delta, har de ingenstans att rehabiliteras tillbaka till.

Lärarnas insats för den generella skolmiljön är också betydelsefull i de fall specialister ser behovet av mer målinriktade insatser mot enskilda personer. Utan en inkluderande miljö som kan fånga upp och ge sårbara personer en möjlighet att delta, har de ingenstans att rehabiliteras tillbaka till.

Det finns flera skäl till varför man bör hålla isär avradikalisering och förebyggande insatser. Den främsta risken är stigmatisering av sårbara personer, exempelvis att någon utpekas som extrem på grund av etnicitet, religion eller uppförande (Veldhuis och Staun 2009: 18). Till exempel kan en synlig och yttre identitetsändring, som användning av religiösa plagg, missförstås som tecken på radikalisering. Detta kan upplevas som ett misstänkliggörande och bidra till ytterligare diskriminering. Sådan stigmatisering kan också bidra till en radikaliseringsprocess och därmed ha en förstärkande effekt i fel riktning.

Identitetsformande

Lärarnas förebyggande arbete bör gå ut på att stärka elevernas världssyn baserat på demokratiska principer. Interaktionen i klassrummet bör därför ha som mål att fostra eleverna i demokratiska spelregler och möjligheter.

Forskning visar att unga norska muslimer som är väl rustade med ett tankesätt som antingen är förankrat i demokratisk eller traditionell religionsuppfattning, har lättare att motstå radikala tankar och idéer (Ahmed 2015). Förebyggande av radikalisering i skolan bör därför handla om att forma en gemensam demokratisk identitet som också lämnar utrymme för att vara annorlunda.

Socialisering

Genom öppen och inkluderande kommunikation kan läraren skapa en miljö där det är högt i tak och möjligt att ta upp svåra teman som berör religion, livssyn och politik. Det är viktigt att lärare möjliggör en dialog som inte hindrar eleverna från att uttrycka och utforska sina åsikter. Genom samtal får lärare och elever kunskap om olika tankar, idéer och attityder. Det är viktigt att skolan tar upp kontroversiella teman som flyktingströmmar eller Israel‒Palestina-konflikten på ett sätt som öppnar upp för olika åsikter och oenighet.

En öppen och inkluderande klassmiljö kan hindra utanförskap.

Lärarens utmaning är dubbel: å ena sidan sörja för att eleverna pratar med och om varandra med respekt. Detta kan uppnås genom utformningen av regler för hur vi pratar i klassrummet. Å andra sida måste mångfalden av åsikter och annorlundaskap få synas och höras. En sådan öppen och inkluderande klassmiljö kan förhindra utanförskap, misstänkliggörande och en negativ känsla av att vara kulturellt svag.

Klassrummet ska erbjuda en trygg atmosfär där eleverna kan uttrycka sina åsikter.

Eleverna måste kunna prata öppet med lärarna om sina tankar och känslor. Klassrummet ska erbjuda en trygg atmosfär där eleverna kan uttrycka sina åsikter (Davies 2014: 454).
Arun Kundnani menar att ett reellt alternativ till terrorism är en demokratisk process där åsikter och tankar som majoritetsbefolkningen upplever som stötande eller obehagliga blir hörda (Kundnani 2009). För att detta ska kunna ske på rätt sätt är det viktigt att eleverna lär sig att skilja mellan kritik och personangrepp (däribland gruppfientlighet), samtidigt som en form av resiliens (motståndskraft) för att tåla kränkningar måste utvecklas (Davies 2014: 455).

Det är även viktigt att anta vissa grundregler, förankrade i mänskliga rättigheter och nationella och internationella lagar, som ramverk för yttrandena, kommunikationen, förmedlingen och diskussionerna i klassrummet liksom i resten av skolan.

Medverkan och samhällsdeltagande

Det är viktigt att bygga upp elevernas tro på lagliga demokratiska kanaler som vägar för att skapa förändringar i samhället. På så sätt markeras även att olagliga metoder som våld eller hatfyllda yttranden inte är en väg att gå.

Att ungdomar uppfattar världen som orättvis och känner ett behov av att förändra den, kan också ses som ett sundhetstecken.

Att ungdomar uppfattar världen som orättvis och känner ett behov av att förändra den, kan också ses som ett sundhetstecken. Därför bör lärare lägga vikt vid att eleverna känner till lämpliga medel och kanaler för att kunna påverka och skapa förändring.

För att förebygga radikalisering uppmanade FN:s säkerhetsråd 2015 alla medlemsstater att öka unga vuxnas deltagande i beslutsfattande och fredsprocesser på lokal, nationell, regional och internationell nivå (United Nations 2015). I linje med detta bör klassrummet vara en arena där barn och ungdomar uppmuntras och tränas i medverkan och samhällsdeltagande. Demokratisk beredskap bör vara en viktig del av den världssyn eleverna lär sig på skolan.

Klassrummet bör vara en arena där barn och ungdomar uppmuntras och tränas i medverkan och samhällsdeltagande.

Klassrummet bör vara en arena där barn och ungdomar uppmuntras och tränas i medverkan och samhällsdeltagande.

För att detta ska vara möjligt måste eleverna kunna uttrycka sig, göra sin röst hörd, förhandla och påverka beslut. Lärarna bör ha en aktiv roll i att möjliggöra detta för eleverna och inte vara ett hinder för denna process (Davies 2009: 199).

Aktivt deltagande i klassrummet och på skolan ska fungera som en språngbräda för engagemang och deltagande i samhället. I arbetet mot radikalisering är det extra viktigt med undervisning om hur politiska beslut fattas. Det är väsentligt att visa ungdomar att demokratin erbjuder många kanaler för påverkan.

Kritiskt tänkande

För att elevernas engagemang och idealism inte ska utvecklas till tankar och handlingar som är skadliga för samhället, behöver eleverna undervisning och träning i kritiskt tänkande.

Detta inkluderar verktyg som kan hjälpa eleverna att ställa enkla frågor, som hur och var man får tag i information och vem avsändaren är. Detta kommer att stimulera den kritiska förmågan hos eleverna och skapa skepsis mot radikala tankar och idéer. Detsamma bör gälla användningen av bilder och video.

En utbildning som främjar förmågan till kritiskt tänkande låter eleven upptäcka att det finns flera verkligheter, sanningar, perspektiv och tolkningar.

En utbildning som främjar förmågan till kritiskt tänkande låter eleven upptäcka att det finns flera verkligheter, sanningar, perspektiv och tolkningar (Davies 2009: 192). En sådan insikt bör öka toleransen för andras åsikter, men inte acceptans för det extrema. Kritiskt tänkande förankrat i demokratiska värderingar är rätt väg att gå för att motverka radikalisering bland unga.