Fördomar är uppfattningar om andra människor som bygger på förutfattade meningar om den grupp dessa människor identifieras med. Det är åsikter om andra personer som enbart bygger på den grupp dessa personer identifieras med, inte på personliga egenskaper.

Därför kan vi säga att fördomar låser enskilda individer till en grupp, inte utifrån individens egen upplevelse av grupptillhörighet, utan en grupp som personen med fördomarna har placerat individen i.

Alla människor har en benägenhet att ha fördomar

Fördomar är kopplade till allmänna processer, egenskaper i den mänskliga psykologin och hur vi inhämtar kunskaper. Gordon Allport pekade på en del av detta i sin klassiker The Nature of Prejudice från 1954. Fördomar är alltså inte något som bara vissa har och andra är befriade från. Snarare har vi alla har en benägenhet att ha fördomar.

Alla har vi fördomar, som kan minskas genom att de ständigt utmanas och problematiseras.

Målet behöver därmed inte vara frihet från fördomar. Istället bör vi sikta på en kombination av att minska fördomar, ständigt utmana och problematisera våra fördomar, och inte minst sträva efter att hantera vår benägenhet till fördomar så att andra människor drabbas i minsta möjliga grad.

Allmänna mekanismer i fördomsproduktion

Vilka allmänna mekanismer är det då som medverkar i fördomsproduktion? Allport pekade dels på emotionella mekanismer som är kopplade till vårt behov att höra till och veta vilka vi är. Samtidigt lade han stor vikt även vid kognitiva mekanismer som har att göra med vårt sätt att ordna och kategorisera verkligheten.

”Vi” och ”de andra”

Människor är sociala varelser som definierar sig i relation till andra. Vi hittar vår identitet genom att veta vilka vi tillhör, vilka vi liknar. ”Jag” definierar mig i förhållande till ett ”vi” som jag ser mig själv som en del av. I socialpsykologin används ofta den lite mer neutrala beteckningen ingrupp. Denna grupp kan ha olika omfång, från familjegruppen som vi är medvetna om att vi tillhör redan från barnsben till breda grupper som nationen och till och med hela mänskligheten. Poängen när det gäller fördomar är behovet att definiera ingruppen, ”vi”, genom att definiera vilka som inte tillhör den, genom föreställningar om utgruppen, ”de andra”.

Föreställningarna om ”de andra” kan vara negativa eller hatiska, men måste inte vara det.

Föreställningarna om ”de andra” kan vara negativa eller hatiska, men måste inte vara det. En uppfattning om ”de andra” som ett fientligt hot kan stärka sammanhållningen i ”vi-gruppen”. Det är ett känt faktum att det går att skapa åtminstone en temporär gemenskap mellan olika samhällsgrupper genom att mana till sammanhållning mot en yttre fiende. Men identitet och tillhörighet existerar även tillsammans med positiva föreställningar om ”de andra”. Det är till exempel fullt möjligt att ha starka och viktiga familjeband utan att därför hata alla andra familjer.

”De andra” är mer lika än ”oss”

Flera experiment har ändå pekat på två sätt som vi bedömer vi-gruppen annorlunda än ”de andra”. För det första har vi en tendens att bedöma gruppen vi identifierar oss med mer positivt än ”de andra”. För det andra uppfattar vi andra grupper som mer lika, mer homogena, än vår egen grupp. Ett slående exempel på det sistnämnda är hur ordet afrikan i Norge kan användas för att beskriva en persons identitet, medan beteckningen europé väldigt sällan används. Det är begrepp på samma nivå, men från Norge är det lättare att se mångfalden bland européer än bland afrikaner. Tendensen att se andra grupper som mer homogena än sin egen grupp, gäller negativa drag. Om vi ser enskilda negativa drag hos individer som tillhör vår grupp, är det ofta lätt att peka på mångfald och variation i gruppen. Dragen anses då gälla en eller flera individer, inte gruppen som helhet. När det gäller ”de andra” däremot, är det lätt att från observationer av enskilda individer sluta sig till uppfattningar om gruppen som helhet.

För att förstå omvärlden är vi tvungna att organisera den genom att dela in den i kategorier och grupper. Utgångspunkten för kategoriseringen är generalisering – vi fäster oss vid likheterna mellan olika hundar framför skillnaderna för att skapa kategorin hund. En sådan indelning är en fundamental del av ett vetenskapligt tankesätt, i alla fall sedan Carl von Linné lanserade sin indelning av växtriket. Det är alltså inget fel med generaliseringar i sig. Generaliseringar om grupper av människor är också praktiska om vi gör dem när vi köper presenter till en treåring eller försöker sälja så många tidningar som möjligt.

Se individen, inte gruppen

Samtidigt medför generaliseringen en risk att förbise variation och därmed även att missa den enskilda individens särprägel.

Generaliseringen medför en risk att förbise variation och därmed även att missa den enskilda individens särprägel.

Lärare är väl tränade på att fokusera på den enskilda eleven istället för elevens grupptillhörighet. Vi är inriktade på att möta individens behov och önskemål och inte dra alla över en kam. Generaliseringar gör vi trots allt, och utan tvekan har de flesta av oss upplevt situationer där vi har blivit överraskade över hur individen står i kontrast med våra förväntningar, som vi har baserat på generaliseringar.

Stereotyper

Sådana möten med enskilda individer ger möjlighet att korrigera de generaliserade föreställningarna och att vidga förståelsen för gruppen det handlar om eller förståelsen för variation i elevkollektivet. Dessvärre händer det lika ofta att vi upprätthåller den generaliserade bilden och hellre ser individen vi mötte som undantaget. Då närmar vi oss nästa kognitiva mekanism i fördomsproduktion: stereotypisering. En stereotyp är en låst generalisering, det vill säga en föreställning om en grupp som inte förändras eller justeras i ljuset av nya fakta eller möten med människor.

En stereotyp är en låst generalisering, en föreställning som inte ändras i ljuset av nya fakta.

Självklart kan en enskild individ vara ett undantag från en tendens i en grupp. Så länge vi är öppna för att möta sådana undantag, behöver det inte vara negativt att behålla de generaliserade föreställningarna. Det blir en problematisk stigmatisering när föreställningarna om gruppen inte förändrats trots tydliga exempel på att de är fel.

Nyfikenhet och kritiskt tänkande utmanar stereotyper

Motdraget till vår tendens till stereotypisering, är nyfikenhet på nyanser och feltolkningar, kritiskt tänkande och självreflektion, samt medvetenhet om att alla generaliseringar är förenklingar, vilket leder till en öppenhet för att göra justeringar.

Det är här som de emotionella mekanismerna i fördomsproduktionen möter de kognitiva. Vi såg hur vi definierar oss själva, vår egen grupp och vilka vi tillhör genom kontrasten mot ”de andra”. Det betyder att ändringar i bilden av ”de andra” även får konsekvenser för vår bild av vår egen grupp, ja, av oss själva. Och att ändra självbilden är en avsevärt tyngre process än att korrigera ett misstag om något som inte spelar någon roll. Alltså: stereotyper om andra är seglivade eftersom de definierar vilka vi själva är.

Ett exempel: fotboll är en viktig del i många ungdomars identitet. Men för vissa är det avskyn för fotboll som är utgångspunkten för gemenskap och identitet. Det är en sak vilka de faktiska orsakerna till en sådan avsky är, men ofta får dessa stöd av föreställningar om fotbollsspelare, till exempel att de är enkelspåriga och lite korkade personer som bara är fokuserade på pengar. Mötet med en fotbollsspelare som faktiskt både är reflekterande och trevlig rör om i föreställningen om fotbollsspelare men hotar därmed även gruppens föreställning om sig själv, ja, det hotar medlemmarnas föreställning om vilka de är. Därför ska det mycket till innan de faktiskt medger att fotbollsspelare är en grupp med mångfald.

Gruppfientlighet är en samlingsbeteckning för exkluderande attityder gentemot olika grupper, från rasism och antisemitism till homofobi och fördomar mot funktionshindrade. Personer som är fientligt inställda mot en grupp, tenderar att vara fientligt inställda även mot andra grupper.

Sambandet mellan olika former av gruppfientlighet

2011 kom undersökningen ”Intolerance, prejudice and discrimination. A European report”. Data i undersökningen visar ett samband mellan sex olika typer av gruppfientlighet: homofobi, islamofobi, rasism (biologisk), antisemitism, invandrarfientlighet och kvinnohat. Personer som får höga poäng på en typ av gruppfientlighet, får i genomsnitt höga poäng även på de andra. Även om olika fördomar har olika innehåll hänger de alltså ihop. Forskarna bakom undersökningen har hämtat ordet syndrom från medicinen för att beskriva detta samband. Ett syndrom beskriver en grupp av symptom som ofta förekommer tillsammans. Forskarna menar att gruppfientlighet på motsvarande sätt är ett syndrom eftersom de olika konkreta fördomarna ofta förekommer tillsammans.

Personer som får höga poäng på en typ av gruppfientlighet, får i genomsnitt höga poäng även på de andra.

Undersökningen visar även att detta syndrom är kopplat till en auktoritär attityd, en hierarkisk samhällssyn och motstånd mot mångfald. Fördomarna är alltså nära kopplade till antidemokratiska, eller åtminstone odemokratiska, attityder samt till skepsis till migration och den typ av synlig mångfald som denna medför.

Erbjuda trygghet som en form av förebyggande

Vi ser att gruppfokuserad fientlighet är en kategori som rymmer det antidemokratiska och det extrema, men som även omfattar mindre extrema exkluderande attityder. Detta är intressant när vi ser på de förebyggande råden som bygger på denna forskning. Utgångspunkten är att den viktigaste funktionen för fördomar och gruppbaserad fientlighet, är att de ger identitet och gemenskap, en tydlig föreställning om en ”vi-gemenskap” som står enad inför ett hotande ”de andra”.

Gruppfokuserad fientlighet ger identitet och gemenskap genom exkludering av andra.

Undersökningen pekar på att upplevelsen av osäkerhet kan vara baserad på faktiska faktorer som arbetslöshet och ekonomisk nedgång. En grundläggande utmaning för de europeiska samhällena är därmed att erbjuda trygghet för befolkningen genom andra åtgärder än den exkludering av minoriteter som följer av den gruppfokuserade fientligheten.

Fördomar kan ge upphov till snedvridning och ojämlik fördelning av makt i samhället. De ger legitimitet till diskriminering.

Utbredda föreställningar om en grupp i samhället kan göra att majoriteten accepterar diskriminering, det vill säga olikabehandling baserad på en eller annan grupptillhörighet. Uppenbara exempel kan vara det klassiska rastänkandets legitimering av kolonialism och slaveri eller föreställningar om könsskillnader som skäl för könsdiskriminering.

Ändring av attityder kan betyda att man måste avstå från makt, position och olika förmåner.

Det faktum att egna fördomar kan bidra till att upprätthålla snedvridning och ge en själv privilegier, kan göra det mindre lockande att justera fördomarna. En ändring kan betyda att man måste avstå från makt, position och olika fördelar. Att ge upp föreställningen om att kvinnor är bäst lämpade att sköta hus och hem innebär till exempel att män måste ge kvinnor större utrymme i arbetslivet.

Direkt och indirekt diskriminering

Den traditionella diskrimineringen av icke-européer är direkt, det vill säga att olika grupper behandlas olika. Men diskriminering kan även vara indirekt genom att likabehandling av olika grupper leder till snedvridning på grund av olikheter mellan grupperna.

Ett exempel är mönstringsreglerna i det militära som bygger på en minimilängd. Eftersom män i genomsnitt är längre än kvinnor kommer sådana regler att favorisera män även om regeln i sig är lika för alla.

Fördomar kan dölja diskriminering

Diskrimineringen av icke-européer och av kvinnor har traditionellt varit explicit i så måtto att den sker öppet och medvetet. Men diskriminering kan även vara implicit, det vill säga att de som diskriminerar inte själva ser att de gör det och kanske heller inte har någon bestämd önskan om att diskriminera. I så fall kan det vara utbredda fördomar i ett samhälle som gör diskrimineringen osynlig eller svår att se.

Omedvetna fördomar kan bidra till implicit diskriminering.

Et exempel på implicit diskriminering är betydelsen av den sökandes namn för sannolikheten att bli kallad till en jobbintervju. Undersökningar i Oslo, Stavanger, Bergen och Trondheim har visat att personer med pakistanska namn har mellan 20 och 25 procent mindre chans att bli kontaktade av arbetsgivare när de söker ett jobb än personer med traditionellt norska namn, även när personerna annars har identiska kvalifikationer (Birkelund et al. 2015). Vissa arbetsgivare har kanske negativa attityder till personer med pakistansk-klingande namn, men forskarna hittar diskriminering även hos arbetsgivare som inte uttrycker sådana attityder. Det betyder att deras attityder kan vara mer implicita, alltså omedvetna.

Diskriminering i skolan

Idag är diskriminering förbjudet enligt lag och normen om icke-diskriminering är djupt förankrade i den norska skolan. Lärare är mycket medvetna om att de inte ska diskriminera baserat på kön eller ras. Det faktum att vi vet att oönskad diskriminering kan vara ett resultat av omedvetna attityder pekar ändå på vikten av självreflektion: lärare måste fråga sig själva om deras kategorisering och implicita föreställningar om skillnader, oavsett om det gäller mellan pojkar och flickor eller mellan européer och icke-européer, bidrar till att påverka behandlingen av enskilda elever.

Elevundersökningar visar att elever upplever diskriminering och orättvis behandling.

Fler känner sig diskriminerade av lärare

Hälften av eleverna som har upplevt diskriminering eller orättvis behandling uppger att det var lärarna eller andra vuxna på skolan som diskriminerade. Detta står i kontrast till lärarnas ideal om jämlikhet, men pekar på hur viktigt det är att läraren själv reflekterar över sina egna attityder och sin behandling av eleverna. Eftersom både attityder och diskriminering kan finnas implicit hos läraren, är det också fullt möjligt att eleven kan uppleva reell diskriminering även om läraren inte är medveten om det.

Lärarna är också representanter för samhället och har i och med det makt. I en utmanande klassituation kan läraren säkert känna sig maktlös, och det kan självklart även uppstå situationer där lärarens reella makt utmanas. Men förhållandet mellan lärare och elev är ändå i grund och botten asymmetriskt: läraren har en rad formella och reella instrument, eleverna kan kanske opponera sig mot dessa, men inte tvinga igenom sin vilja på samma sätt som lärarna och skolan kan.

Självreflektion för att hindra diskriminering

Obalansen i makt gör att det är extra viktigt att lärarna reflekterar över sina föreställningar om eleverna och huruvida dessa föreställningar kan hindra förståelsen av deras situation och bidra till att läraren inte gör sitt bästa för att få med sig dem.

Självreflektion över egna attityder och behandling av elever kan minska omedveten diskriminering.

Alla i ett samhälle kan ha fördomar av olika slag. Men effekten av fördomar som stöds av makt har betydligt större effekt än fördomar som delas av en svag och liten grupp i samhället. Det är när makt kommer in i bilden som fördomar kan få konsekvenser för hela samhällsordningen och kan bidra till att legitimera diskriminering. För att förstå diskriminering i samhället är det därför många som anser att perspektivet måste vidgas från fördomar till begrepp som privilegier eller rasism. Som du kan läsa här   finns det en stor diskussion om hur begreppet rasism ska definieras. En definition utgår just från rasism som samhällsordning där vissa fördomar genom makt ger en diskriminerande samhällsstruktur: alltså strukturell rasism.

Med vetskapen om att fördomar kan dölja samband är det viktigt att vara villig att titta på sig själv, reflektera över egna föreställningar och vara öppen för att dessa faktiskt är fördomsfulla.