Identitet är ett tungt och laddat begrepp – och det finns många och delvis motstridiga föreställningar om dess innebörd. En gemensam nämnare är att identitet handlar om ”att vara sig själv över tid”, alltså något som är stabilt och igenkännligt. Detta kan gälla en individ eller en grupp.

Essentialistisk eller dynamisk identitetsuppfattning?

Uppfattningarna om att identiteten är kopplad till något stabilt över tid kan tolkas olika. En statisk eller essentialistisk uppfattning av identitet förutsätter en oförändrad kärna, oavsett påverkan från yttre faktorer. En dynamisk identitetsuppfattning förutsätter att en individ utvecklas och formas av yttre faktorer.

Gruppidentitet förutsätter att flera människor har något grundläggande gemensamt drag som förenar dem.

Det finns många lägen däremellan. När identitetsbegreppet används för grupper får dessa skillnader rätt stora konsekvenser. Gruppidentitet eller kollektiv identitet förutsätter att flera människor har något grundläggande gemensamt drag som förenar dem och skapar tillhörighet och sammanhållning. Frågan blir då om detta förankras i medfödda egenskaper (t.ex. etnicitet), egenskaper som antas vara väldigt stabila över tid (t.ex. gemensam tradition) eller till öppnare kategorier som gemensamma intressen och gemensam praxis (t.ex. yrkesgrupper).

Med andra ord kan föreställningar om gruppidentitet vara kopplade till en essentialistisk eller dynamisk identitetsförståelse. Detta har stor betydelse för föreställningar om tillhörighet och sammanhållning. Om villkoret för att vara en del av en vi-grupp förankras i egenskaper som är kopplade till biologi eller traditioner som antas vara oförändrade, är det väldigt svårt för nya personer att bli en del av denna grupp.

Cora Alexa Døving beskriver hur en ”tunn identitet”, som baseras på något som människor med väldigt olika bakgrund kan ha gemensamt eller förenas kring, kan vara mer inkluderande än en ”tjock identitet” som förutsätter att det som förenar är medfött eller nedärvt och därmed väldigt exkluderande.

Författare: Claudia Lenz

Fokuset i identitetstänkandet ligger på likhet (att vara identisk = att vara lika). Det som är annorlunda blir då snabbt det som avviker, inte passar in eller som stör. I en kontext av gruppföreställningar och gruppidentitet är det ofta så att en uppfattning om ”likhet inåt” och ”skillnad mellan grupper” dominerar. Interkulturellt lärande ifrågasätter dessa premisser.

Erkännande av mångfald måste innebära ett erkännande av det eller den som är annorlunda. Men: vad betyder det egentligen ”att vara annorlunda” och vem är ”annorlunda”?

Vi har lätt för att sätta likhetstecken mellan begreppen ”mångfald” och ”mångkulturalism”: de som är annorlunda är de främmande, de med en annan etnisk/kulturell bakgrund. Men i detta perspektiv finns en fälla: de som definieras som annorlunda blir mer främmande än de nödvändigtvis är eller själva anser sig vara, eftersom fokuset ligger på just det som är främmande.

De som definieras som annorlunda blir mer främmande än de nödvändigtvis är eller själva anser sig vara.

Och ”vi-gruppen” då? Om mångfald uppfattas som skillnader mellan grupper kan det resultera i att skillnaderna inom gruppen antingen inte uppfattas eller erkänns. Föreställningar om homogena, stabila och slutna gruppidentiteter kan vara ett hinder för ett klimat av generositet och öppenhet eftersom olika uppfattningar, livsstilar och vanor betraktas som avvikelser eller till och med ”svek”.

Föreställningar om homogena, stabila och slutna gruppidentiteter kan vara ett hinder för ett klimat av generositet och öppenhet.

Med andra ord: föreställningar om fasta gruppidentiteter och entydig grupptillhörighet står i spänningsförhållande till en pluralistisk och demokratisk kultur med mångfald, även inom en social grupp eller ett samhälle.

Författare: Claudia Lenz

Att växa upp i ett sammanhang där statiska gruppföreställningar om ”vi” står i konflikt med ”dem”, berövar både den som tillhör eller blir placerad i insider-gruppen och den som tillhör eller placeras i outsider-gruppen, möjligheten att uttrycka sin individualitet och möjlighet att delta i en gemenskap som den man är. Om ”jaget” bildas som kontrast till den fientliga, farliga och stygga andra, blir upprätthållandet av föreställningen om den andra en nödvändighet för att bevara självbilden.

Detta reflekteras i forskningen om gruppfokuserad fientlighet såsom den presenteras i rapporten Intolerance, prejudice and discrimination. A European report (2011): Behovet av en fiendebild går hand i hand med behovet av självförhärligande och behovet av det entydiga och ”rena” när det gäller identitet och tillhörighet. Naturligtvis kan föreställningar och känslor av grupptillhörighet vara både legitima, funktionella och nödvändiga när den enskilda individen ska hitta sin plats sig i en komplex värld. Men samtidigt är det just denna komplexa värld som kräver förmåga att reflektera och justera dessa föreställningar.

Mångfald är varken ett hot eller något som ska hyllas; det är ett faktum vi förhåller oss till i större eller mindre grad.

Det förebyggande arbetet mot rasism, antisemitism och andra former av gruppbaserad fientlighet måste utmana slutna och statiska föreställningar om identitet och tillhörighet. Men det handlar inte bara om att avslöja hur felaktiga fördomarna är. Det är viktigt att hänvisa till och skapa utrymme för erfarenheter med ett positivt alternativ: mångfald är varken ett hot eller något som ska hyllas, det är ett faktum som vi förhåller oss till i större eller mindre grad. Mångfald innebär både utmaningar, osäkerhet och kanske frustration. Men i ännu högre grad innebär det en chans till utveckling utan att vara låst i fasta föreställningar om sig själv och ”de andra”.

Författare: Claudia Lenz

I boken ”Stranger to Ourselves” från 1991 skriver Julia Kristeva

Strangely, the foreigner lives within us: he is the hidden face of our identity, (…) By recognizing him within ourselves, we are spared detesting him in himself. A symptom that precisely turns ”we” into a problem, perhaps makes it impossible, the foreigner comes in when the consciousness of my difference arises, and he disappears when we all acknowledge ourselves as foreigners, unamenable to bounds and communities. (sid. 1)

Det hon inriktar sig på är att det är nödvändigt att vara öppen för självreflektion, självkritik och överraskningar när det gäller vem man är. Syftet är att:

• • kunna se sig själv ur ett utifrån-perspektiv
  • acceptera att man har sidor som man tycker mindre om
  • tackla det okända, ovissa i den egna tillvaron

Detta kan upplevas som relativt högtravande, filosofiska tankegångar, men de berör definitivt vardagliga erfarenheter. Vi utvecklar vanor för hur vi umgås med oss själva, precis som för hur vi umgås med andra. Men det är möjligt att ändra dessa vanor.

Vår identitet är beroende av att vi är främmande för oss själva. (Julia Kristeva)

Ur ett förebyggande perspektiv är det extra viktigt att belysa hur det egna erkännande av mindre trevliga sidor, kan fungera som ett underlag för bearbetning av dessa sidor och förändring av våra attityder, känslor, tankar och handlingar.

Ett exempel: Det finns nog inte någon som är helt fri från fördomar. Men det betyder inte att vi ska acceptera fördomarna. Tvärtom: Det är inte bara den ideologiskt övertygade ”rasisten” eller ”antisemiten” som är ett problem – alla fördomar bidrar till att skapa skillnader och hålla människor utanför. Utmaningen är därmed att inte acceptera fördomarna som normala, utan att försöka hantera och justera dem för att minimera deras splittrande effekt.

Våra mekanismer för projicering aktualiseras när den andra blir bäraren av de problematiska drag vi inte vill eller kan erkänna hos oss själva eller i vårt samhälle. Vår förmåga till kritisk självreglering kollapsar och upprätthållandet av en idealiserad bild av mig/oss blir alltmer beroende av ”negationen” i föreställningen om den andra. En ond cirkel har uppstått.

Självreflektion över den egna identiteten kan bidra till att upptäcka och minska grupptänkandets mekanismer.

Förmågan att reflektera över sig själv och sin egen identitet kan bidra till att upptäcka och minska grupptänkandets mekanismer. Genom att överväga andra möjligheter att konstruera föreställningar och kunskap om oss själva, kan vi skapa en skyddsmekanism mot aggressiva projiceringar av det slag vi ser i fördomsproduktion och gruppfientlighet.

Författare: Claudia Lenz