Rasism och massmord

Norge glömmer inte mordet på Benjamin Hermansen. Det finns flera skäl till det. Ett av de mest uppenbara är att han blev mördad enbart på grund av sin hudfärg. Mördarna var uttalade nynazister. Förutom att det rör sig om ett bestialiskt mord på en oskyldig människa, blåser mordet liv i minnena av några av den moderna historiens mest förtryckande regimer, terror och massmord. Vi får associationer till Nazityskland, apartheid och Ku Klux Klan.

Mordet på Benjamin påminner om rasismens mörkaste historia, som en absolut majoritet av de norska medborgarna tar tydligt avstånd från.

Mordet på Benjamin påminner om rasismens mörkaste historia, som en absolut majoritet av de norska medborgarna tar tydligt avstånd från. Kopplingen till denna historia kan bidra till att förklara den strid om begreppet rasism som vi ser idag. När ordet rasism uttalas handlar det inte bara om en teoretisk tolkning av begreppet som ingår i tolkningsramen, det handlar även om förtryck och massmord.

Därför är det många lärare som upplever att det sårar att bli kallad rasist av elever, och därför har begreppet också en kraft och effekt som få andra begrepp har. Vårt språk innehåller en rad begrepp som kanske ibland kan användas som alternativ: diskriminering, främlingsrädsla, främlingsfientlighet, chauvinism, exkludering. Gemensamt för dessa begrepp är att de inte har samma slagkraft som rasism.

Vad är rasism?

Ordet rasism refererar till ordet ras och användes första gången på 1930-talet av motståndare mot nazisternas rasistiska och antisemitiska världsbild. Snävare definitioner av ordet knyter det just till föreställningen om ras som biologiskt fenomen. Ett exempel är definitionen i Store norske leksikon (snl.no):

– Uppfattning om att människan kan delas in i distinkta ”raser” och att dessa kan rangordnas som högre eller lägre stående baserat på antagna samband mellan biologiska och mentala/kulturella egenskaper.

Vida definitioner av rasism inkluderar diskriminering av olika slag, inte avgränsat till ras. Ett exempel är FN:s rasdiskrimineringskonvention från 1966, där ”rasdiskriminering” definieras som:

– varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung.

I boken Hva er rasisme? från 2015 definierar Bangstad och Døving rasism på följande sätt: (kapitel 1):

• 1. Att dela in en befolkning i olika kategorier där vissa ges negativa essentiella (oföränderliga) drag.
  2. Att reducera en individs identitet till de givna negativa karaktärsdragen för en kategori.
  3. Att använda de negativa karaktärsdragen som argument för underordning och diskriminering.

Denna definition pekar på rasism som dels något mer än fördomar, dels något mer än diskriminering å andra sidan. Enligt Bangstad och Døving kopplar rasismbegreppet ihop fördomar och diskriminering: det handlar om rasism när fördomar motiverar diskriminering.

Rasism som omstritt begrepp

Oenigheten om vad rasism är återkommer ofta i debatter. Rasism är ett ömtåligt tema och rasismbegreppet blir fort politiskt. Det kan bli ett omstritt begrepp, vilket måste ses mot bakgrund av rasismens förtryckande och blodiga historia. Den biologiska eller moderna rasismen kan sägas vara ett västerländskt fenomen. Samtidigt är det möjligt att argumentera för att rasism i vid bemärkelse, i form av fördomar som legitimerar diskriminerande behandling, kan spåras mycket längre tillbaka i tiden och till många olika samhällen och delar av världen.

Uppfattningen innebär en föreställning om ”oss” och ”de andra”, där individer från ”de andra” aldrig kan bli som ”vi” eller en del av ”oss”.

Uppfattningen innebär en föreställning om ”oss” och ”de andra”, där individer från ”de andra” aldrig kan bli som ”vi” eller en del av ”oss”. Sådana uppfattningar kan ofta ha religiösa förklaringar som att ”de andra” var fördömda av en gudomlig makt. Skillnaden mellan biologisk och en bredare definierad form av rasism, upptar i dag en betydande del av diskussionen kring begreppet och kan bidra till att förklara varför det råder så pass stor oenighet. Användningen av begreppet kommer dock inte undan det faktum att det idag associeras till slaveri och massmord. Det förklarar varför användningen av ”rasism” ofta är omstridd och känsloladdad. Samtidigt är det dess historiska konnotationer som ger begreppet sin slagkraft.  Ett begrepp som vardagsrasism kan därmed verka självmotsägande eftersom förföljelse, slaveri och massmord inte är något vardagligt. Samtidigt finns det andra besläktade begrepp som ”främlingsfientlighet”, ”fördomar”, ”främlingsfruktan”, ”diskriminering”, ”strukturell diskriminering” och ”majoritetsprivilegier”. Vilket begrepp som används för att beskriva en given situation, måste ses i ljuset av den berörda personens ordförråd, hur personen tolkar situationen och vill uppnå med sitt val av begrepp.

Det som utmärker rasism idag,  är huruvida uppfattningen om en grupp är fastlåst och en grupp tillskrivs egenskaper som det är omöjligt för dess medlemmar att slippa.

Det som utmärker rasism idag, är huruvida en uppfattning om en grupp är fastlåst och en grupp tillskrivs egenskaper som det är omöjligt för gruppens medlemmar att slippa.

Strukturell rasism och vardagsrasism

När rasistiska föreställningar läggs till grund för en samhällsstruktur på det sätt som var fallet under apartheidregimen i Sydafrika före 1994, är det inte samma sak som att en enskild person tänker eller agerar rasistiskt. Michel Wieviorka har pekat på fyra grader eller nivåer av rasism i olika samhällen (The Arena of Racism 1995, kapitel 5):

• 1. Förelöparen till rasism, infra-rasism, som mer kännetecknas av olika former av främlingsfientlighet.
  2. Rasism som fragmenterade åsiktsyttringar i samhället, men som ändå kan lokaliseras tydligt, bland annat genom opinionsundersökningar.
  3. Rasism som politik, det vill säga att rasistiska attityder bildar grunden till en (politisk) rörelse.
  4. Rasismen som total, som grunden för statens organisation och utgångspunkten för exkludering och förföljelse.

Ordet vardagsrasism används ofta om rasism på Wieviorkas första nivå. Vardagsrasism motsvarar då de mer eller mindre oavsiktliga attityderna och händelserna som ”de andra” utsätts för i samhället. Det kan vara osäkra blickar mot mörkhyade på t-banan eller protester mot att få somalier som grannar.

Rasismens historia

Rasism som begrepp dyker upp första gången 1922 i ett akademiskt verk i Belgien för att bemöta påståendet om germansk rasmässig överlägsenhet. Begreppet gjordes känt för en bredare publik genom en bok av den tysk-judiske sexologen och läkaren Magnus Hirschfeld 1938 (utgiven i USA efter hans död). Hirschfeld räknas även som grundare av den moderna rörelsen för homosexuellas rättigheter. Som sexolog, antirasist, antinazist och homoliberal jude passade Hirschfeld perfekt in i den nazistiska domedagsuppfattningen. Den handlade om att judarna och deras sammansvurna konspirerade mot det tyska folket i avsikt att splittra och försvaga genom normupplösning och främjande av rasblandning, för att sedan själva ta över makten.

Begreppet ras dök upp redan på 1500-talet och då mer i betydelsen släktskap. Den biologiska rasismen, som ofta associeras med kolonialism, slaveri och apartheid, har sitt ursprung i upplysningstiden och modernitetens och vetenskapens framväxt från 1700-talet och framåt. Därför kan man även kalla biologisk rasism för modern rasism. Inom rasvetenskapen föreslogs vid den här tiden klassificeringar av människor, baserat på observerbara fysiologiska skillnader.  Rasisterna argumenterade för en social hierarki baserat på sådana klassificeringar. Den moderna rasvetenskapen skapade en diskurs där människor ofta i första hand sågs som fysiska antropologiska gemenskaper, snarare än till exempel religiösa gemenskaper. Tilläggas kan dock att nazisterna inte fann mycket stöd för sina föreställningar om en överlägsen ras inom den mer seriösa rasvetenskapen. Nazismen var mytbaserad i långt högre grad än vad rasvetenskapen (eller den fysiska antropologin) gav stöd för.

Rasskillnad baserad på biologi och kultur

[Image: rasekart]

Kilde:Deutsches Konversationslexikon, 1890.

Denna karta är hämtad från ett tyskt konversationslexikon från 1890. Här kategoriseras människan i tre huvudraser: den kaukasiska rasen, den negroida rasen och den mongoliska rasen. Under senare halvan av 1800-talet och första halvan av 1900-talet fanns det utbredda föreställningar i Västeuropa och USA om att mänskligheten kunde delas in i tydligt åtskilda raser baserat på biologiska egenskaper och att den europeiska kulturen var högst utvecklad. Uppfattningen att kulturutveckling hängde ihop med gruppens biologiska potential var utbredd i västerländska tankegångar.

Synen på andra kulturer som lägre stående och outvecklade gick längre än den biologiska rasismen.

Synen på andra kulturer som lägre stående och outvecklade gick längre än den biologiska rasismen. Vita européer menade att de kulturer som ansågs vara lägre stående, hade sin grund i lägre intelligens. Idag tycks det finnas en uppfattning om att biologisk rasism historiskt sett endast har handlat om biologi. Det är i så fall ett missförstånd. Det ansågs finnas ett starkt samband mellan kulturella och genetiska egenskaper.

Utbredd kännedom om förtrycket av svarta afrikaner under kolonialtiden, i sydstaterna och i Sydafrika, har skapat en missvisande uppfattning om att rasism endast drabbar människor med mörk hudfärg.

Den del av rasismen som före och efter 1900 legitimerade förtryck av svarta afrikaner i europeiska kolonier, i sydstaterna och i Sydafrika, får ses som den mest kända. Detta har lite missvisande skapat en uppfattning om att rasismen endast drabbade människor med mörk hudfärg. Enligt den rasistiska världsbilden var bland annat ryssar, samer och inuiter lägre stående och av mongolisk ras. Den mongoliska rasen karakteriserades som en utpräglat ”kortskallig” ras. Dessa människor var lika ljusa i huden som de ”långskalliga”. Historiska fenomen, som den svenska statens politik för att försvenska samerna eller den nazistiska statens massmord på bland annat polacker och ryssar, kan inte förstås utan kunskap om rasbiologins och rasismens historia. Bland annat ställdes samer ut i djurparker i slutet av 1800-talet. Rasläran som var utbredd i väst före och under andra världskriget och som nazismen byggde på, var mer finmaskig än kartan från 1890, men huvuddragen är ändå nog så sammanfallande.

Rasism utan raser

Nyare genforskning har kommit långt när det gäller att tillbakavisa idén om att det skulle finnas olika människoraser. De yttre observerbara kännetecken som den tidiga rasvetenskapen fokuserade på, korrelerar inte med inre kännetecken som endast kan observeras med avancerad labbutrustning. Det är med andra ord inte möjligt att förutsäga sannolikheten för en persons blodtyp baserat på kunskap om personens hudfärg. Men det finns vissa som anser att kunskap om genetiska variationer mellan grupper av människor har medicinskt värde.

Mot bakgrund av att genetiken i hög grad har misskrediterat rasvetenskapen är det många som idag talar om ”rasism utan raser”.

Mot bakgrund av att genetiken i hög grad har misskrediterat rasvetenskapen är det många som idag talar om ”rasism utan raser”. Med det menas att gruppindelningarna idag följer andra gränser (till exempel kultur, religion eller etnicitet), samtidigt som föreställningarna, fördomarna och mekanismerna för förtryck är identiska med dem man hittar i den biologiska (moderna) rasismen. Sådana resonemang ger anledning till en bred definition av rasism som något mer än diskriminering mot bakgrund av ras.

Arbete med rasism i undervisningen

Rasism kommer under överskådlig framtid att förknippas med fasansfulla övergrepp. Samtidigt uppfattar de flesta elever i dag att rasism är ett universellt nutidsfenomen, alltså att rasism kan utövas av och drabba alla och att historien är mindre viktig. Lärares tolkning av rasism är antagligen mer präglad av historiska händelser jämfört med elevernas tolkning. Därmed kan det sluta med att eleverna och läraren talar förbi varandra eftersom läraren är medveten om hur begreppet rasism används och uppfattas på olika sätt.

Det är viktigt att ha kunskap om historisk rasism eftersom det då blir möjligt att känna igen klassiska rasistiska föreställningar.

Undervisning om rasism kan med fördel se på nuet och det förflutna i relation till varandra. Kunskap om historisk rasism är viktig eftersom det ger förståelse för det allvarliga med rasism och gör det möjligt att känna igen klassiska rasistiska föreställningar. Låt oss se på ett exempel: En elev frågar en lärare om läraren gillar bananer. Några elever fnissar. En svart elev fnissar inte. För att kunna analysera situationen och bedöma olika handlingsalternativ är läraren beroende av att känna till den klassiska föreställningen om att svarta afrikaner är närmare besläktade med apor än andra människor. Västerländska forskare försökte verifiera denna föreställning vetenskapligt på 1800-talet och den bidrog till att legitimera förtryck. Trots att föreställningen har blivit grundligt vetenskapligt motbevisad, har den visat sig mycket seglivad. Det kan hävdas att föreställningens historiska klangbotten gör situationen betydligt mer allvarlig än den annars hade varit. Läraren kan ändå välja att bemöta frågan på flera sätt, men kännedom om de historiska referenserna bakom ordet ”banan” gör läraren betydligt bättre rustad att tackla situationen.

Låt oss så titta på ett annat exempel: En elev kallar en annan elev för ”potet” (potatis). Denna användning av ordet lär stamma från Hedmark och var ett sätt att prata om potatisodlande bönder. Idag är det ett skällsord i norskt ungdomsspråk och används om personer med ljus hudfärg. Även här ligger en historisk väv bakom användningen av ordet. Skillnaden jämfört med ovanstående exempel, är att den historiska bakgrunden här är betydligt mindre allvarlig. Det betyder därmed inte att situationen är bagatellartad, men kunskap om vilken historisk ram skällsordet refererar till, ger läraren ett försteg vid bedömningen av situationen.

När man ska behandla rasism som tema i undervisningen kan man börja med att fråga eleverna om de har upplevt rasism och i så fall vad som eventuellt hände, genom att ställa frågorna ”Vad upplevde du” och ”Varför upplevde du det som rasism?” Det går även att diskutera med eleverna vad rasism är: ”Vad förknippar du med rasism?” ”Vem drabbas av rasism?” ”Kan alla utsättas för rasism?” Vidare går det att i undervisningen ta sig an rasismen historiskt, till exempel genom att studera rasvetenskapen med mätningar och raskarta och gå igenom historiska händelser som apartheid i Sydafrika, slaveriet i USA, Sveriges behandling av samerna och resandefolket eller europeisk och arabisk slavhandel i delar av Afrika.

Det kan vara klokt att låta linjerna fortsätta ända fram till idag när man undervisar om rasism.

Det kan vara klokt att låta linjerna fortsätta ända fram till idag: ”Hur bearbetas slaveritiden i USA i dag?” ”På vilket sätt har Sverige gett de svenska samerna upprättelse och kompensation?” Som en avslutning kan läraren åter ta upp tråden med elevernas uppfattningar och diskutera likheter och skillnader mellan deras uppfattning av rasism och de historiska exemplen. Detta är ett fält med delvis stora meningsskiljaktigheter, vilket bör leda till intressanta diskussioner.

Författare: Harald Syse

Vad är antisemitism?

Antisemitismens historia delas ofta in i olika stadier, där det första stadiet, från tidig medeltid till slutet av 1800-talet, var religiöst (kristet) betingat. Det andra stadiet var nationalistiskt och rasbiologiskt, såsom antisemitismen i sin mest extrema form kom till uttryck under nazismen. Ett kännetecken för de antisemitiska föreställningarna är att de lätt anpassas efter samtidens debatter och problem och därmed ständigt antar nya former. Efter andra världskriget utgör både förintelsen och den israelisk-palestinska konflikten centrala referensramar för föreställningarna. Vissa forskare ser denna utveckling som ett tredje stadium i antisemitismens historia, men det är en pågående debatt huruvida det är tal om en ”ny” antisemitism (se till exempel Bachner 2004; Wieviorka 2005). Man kan hävda att det både historiskt och idag just är kombinationen av gamla och nya element som är mest kännetecknande för antisemitismen. Själva termen ”antisemitism” formulerades på 1870-talet av tysken Wilhelm Marr. Då användes ordet för att beskriva en politisk-ideologisk rörelse, som försökte motverka det som uppfattades som en negativ samhällsutveckling i riktning mot ”judisk dominans”. Rörelsen var en reaktion på judarnas frigörelse, som gav dem medborgerliga rättigheter (judarnas emancipation), och på judarnas sociala uppgång i samtiden (se till exempel Jacob Katz 1980). Begreppet är i grunden kopplat till den här periodens rasorienterade antijudiska tankesätt, men används idag oftast i vidare bemärkelse för att innefatta även den tidigare, religiöst betingande judefientligheten och senare former av antijudiska attityder.

Antisemitism kan definieras som negativa attityder och handlingar riktade mot judar eller företeelser som tolkas som ”judiska” utifrån specifika föreställningar om judar.

Antisemitism kan i denna vidare tolkning kort definieras som negativa attityder och handlingar riktade mot judar eller företeelser som tolkas som ”judiska” utifrån specifika föreställningar om judar. Antisemitism är dock ett begrepp man ofta strider om. Det finns många, delvis historiskt betingade skäl till det. Efter andra världskriget blev öppet negativa attityder till judar kritiserade i Europa. Medan det i mellankrigstidens Europa fanns personer som öppet kallade sig ”antisemiter” är det i det närmaste otänkbart idag. En konsekvens av detta är att debatter om antisemitism ofta inkluderar en diskussion om själva definitionen av begreppet. Antisemitism är, såsom den manifesterar sig i olika situationer, antingen i skolan, på skolgården eller någon annanstans, också ett utpräglat relationellt fenomen. Det vill säga att den är präglad och tolkad mot bakgrund av den specifika situationen och förhållandet mellan de inblandade.

Historiens betydelse: föreställningens långa linjer

Antisemitiska attityder bygger på bestämda föreställningar om judar, en idé om att judar har bestämda egenskaper och karaktärsdrag som är negativa. Dessa kulturellt överförda föreställningar anpassas till olika historiska och sociala situationer. Samtidigt visar studierna att de antisemitiska föreställningarnas historia har vissa grundläggande motiv som alltid återkommer. Tankar om att judar är illojala, främmande och mäktiga är exempel på sådana grundmotiv.

Grundmotiv i det antisemitiska tankegodset är att judar är illojala, främmande och mäktiga.

All gruppkonstruktion innebär någon form av gränsdragning mellan ”oss” och ”dem”. Genom att skapa en bild av ”de andra”, skapar man samtidigt en bild av ett ”vi” som uttrycker de värderingar och företeelser som värdesätts högt. När det gäller antisemitism kan man därmed tala om att juden utgör en ”antites” för vi-gemenskapen. De element som har format de antijudiska stereotyperna, har haft sitt ursprung i bestämda behov, problem eller idéströmningar i samtiden. För att förstå antisemitismens historia måste man se vilken funktion bilden av juden har haft i sammanhanget. Idéhistoriska framställningar av antisemitismens historia, har visat hur föreställningen om ”juden” under medeltiden präglades av motsättningen mellan kristendom och judendom. Under upplysningstiden, när tron på det rationella förnuftet stod i centrum, kunde judendomen klumpas ihop med religion generellt och betraktas som irrationell och i strid med tidsandan. Efter ryska revolutionen inkluderade bilden av judarna potentiella revolutionärer och ett allvarligt hot genom föreställningen om ”judebolsjeviken” och en konspiratorisk allians mellan judar och kommunister. Så har framställningarna av judarna utvecklats genom historien, i takt med den sociala utvecklingen.

Den teologiska motsättningen mellan judendom och kristendom kan historiskt betecknas som den viktigaste kulturella källan till antijudiska föreställningar i Europa.

Den teologiska motsättning som finns mellan judendom och kristendom, vars kärna är kopplad till frågan om Jesus var Messias, kan historiskt betecknas som den viktigaste kulturella källan till antijudiska föreställningar i Europa. Forskare diskuterar om det redan under antiken förekom förföljelser av judar, som en konsekvens av antijudiska attityder. I samband med korstågen i början av 1100-talet,  skapas det emellertid tydliga fiendebilder, både av judar och muslimer. Antisemitismens historia i Europa kan mot denna bakgrund sägas vara runt tusen år gammal. Ett kännetecken på gruppfokuserade fördomar, som rasism och antisemitism, är att de berör denna långa historia och att föreställningarnas historia påverkar erfarenheten och tolkningen av händelserna. Samtidigt kan det vara stor skillnad mellan hur något upplevs, hur det uppfattas av omgivningen och hur det är avsett att uppfattas.

Kännedom om den historiska kontexten kan vara en viktig utgångspunkt för hantering av antisemitism i praktiken.

En intervjuundersökning som genomfördes på HL-senteret, har dokumenterat upplevelser av antisemitism bland norska judar (Døving och Moe 2014). Studien visar hur den långa förhistorien till föreställningarna spelar roll för informanternas tolkning av negativa erfarenheter. Bland upplevelser av traditionella stereotyper om judar, var det vanligast med händelser som kopplade till föreställningen om den ”giriga juden”. En av historierna kom från en 14-årig pojke från Oslo. Han hade upplevt flera situationer i skolan där glåpord från klasskamrater anspelade på denna föreställning. Mobbningen gick till så att eleverna först slängde mynt på honom och därefter frågade varför han som var jude inte plockade upp dem. Eleverna som gjorde detta, beskrev han som ”de populära”, som genom dessa händelser kom att framstå som ännu ”coolare”. Dessa händelser samlade ibland en stor publik (”hundra”), men oftast fem-tio stycken. Det var alltid killar som mobbade honom, men ”tjejer som skrattar” som han sa. För pojken var detta väldigt förödmjukande. För att förstå hur erfarenheter med gruppfokuserade fördomar drabbar mottagaren, kan man vara tvungen att belysa hur händelserna ofta har en bredare kontext än den som är direkt synlig i situationen. För hantering av antisemitism är kännedom om den historiska bakgrunden till föreställningarna en viktig utgångspunkt.

Vissa av de mest centrala föreställningarna om juden hämtar stoff från berättelsen om Judas. Hans svek mot Kristus är ett centralt motiv i föreställningen om judisk illojalitet och om juden som antikristen och ansvarig för Kristi död. Att Judas fick pengar för sitt svek lägger dessutom en grund till idéen om judarnas begär efter materiella värden. I förlängningen av den kristna bilden av Judas, som lät sig köpas för pengar, ligger föreställningen om judarnas generella girighet.

Judas svek mot Kristus är ett centralt motiv i föreställningen om judisk illojalitet och samtidigt om judarnas girighet.

Denna bild förstärktes genom den konflikt som förelåg mellan kyrko- och kungamakten i Europa. Under tidig medeltid var judar representerade i alla yrkesgrupper, men framförallt inom handeln. På många håll var judar förbjudna att äga jord, så handel var ett möjligt levebröd. På 1000-talet ändrades förhållandena och judarna fick konkurrens från andra grupper som också skulle livnära sig på handel. Samtidigt var penningutlåning en efterfrågad verksamhet, och judarna stod ju utanför kyrkans bestämmelser som förbjöd kristna att låna ut pengar mot ränta. I själva verket var judarna aldrig ensamma om att ägna sig åt penningutlåning i Europa (med undantag av England under en period på 1100-talet), och endast en liten minoritet bland judarna ägnade sig åt detta. I öst var judarna traditionellt fattiga. Bilden av juden som penningutlånare fäste sig dock i européernas medvetande. Ett exempel på hur seglivad denna förställning är i den europeiska kulturen kan vara Shakespeares Shylock, den gamle judiske penningutlånaren i pjäsen ”Köpmannen i Venedig”. När Shakespeare skrev pjäsen hade judarna varit förvisade från England i mer än 300 år (från 1290, pjäsen skrevs 1596/7). I takt med utvecklingen av det moderna Europa förändras även de antisemitiska stereotyperna. På så vis kommer med tiden föreställningen om den ”girige juden” även att inkludera den internationella monetära makten, kapitalisten och börsspekulanten.

När de negativa egenskaperna kopplas till rasföreställningar och biologi, blir de även något som fästs vid individerna, oberoende av deras handlingar.

Ett centralt element i den rasistiska, ”moderna” antisemitismen var att föreställningarna tog upp rasbiologiska idéer. Även om gruppkonstruktionen av judarna även tidigare hade drag av essentialism – antagandet att det ”judiska” hade vissa kännetecken – så blir detta nu ett dominerande och ödesdigert drag. När de negativa egenskaperna kopplas till rasföreställningar och biologi, blir de även något som fästs vid individerna, oberoende av deras handlingar. Den moderna antisemitismens föreställning om det ”judiska” medförde därmed också att konvertering inte längre var ett sätt att slippa undan antijudiska handlingar. Inom nazismen och den moderna antisemitismen var det ”judiska” även en abstrakt storhet som omfattar allt som nazismen var emot, oavsett om det gällde politiska motståndare, drag i samhällsutvecklingen eller till och med moderniteten i sig.

Gruppkonstruktion som ”självuppfyllande profetia”

I klassrummet kan det uppstå diskussioner om i vilken grad dessa föreställningar har rötter i verkligheten. I de flesta fall är det ju möjligt att hitta ”belägg” för föreställningarna i form av exempel från verkligheten. Felslutet (eller gruppkonstruktionen) består i att man från enskilda fall sluter sig till egenskaper hos alla judar. Stereotypa föreställningar har dessutom en tendens att bli självbekräftande just genom att de främjar en viss tolkning av verkligheten, och att exempel som motsäger dessa föreställningar tillmäts liten vikt (se till exempel Robert S. Wistrich 1999).

Stereotypiskt tänkande ger dig speciella ”glasögon” – du ser det du vill se.

På så vis kan stereotypiskt tänkande ge dig en speciella ”glasögon” – du ser det du vill se. Historiskt har gruppfientliga föreställningar även påverkat en konkret samhällssituation genom att friheten för minoriteter har begränsats, beroende på föreställningar hos majoriteten. Ett exempel från antisemitismens historia är restriktionerna som hindrade judar från att äga jord. Periodvis bidrog detta till att judar främst ägnade sig åt handel som levebröd. Därmed bekräftades föreställningen om att judar bara tänker på pengar. Föreställningen om den ”girige juden” bli även ofta ”förklarad” genom hänvisningar till kända, rika enskilda individer. På så vis medför ett stereotypiskt tankesätt att vissa aspekter av verkligen får företräde medan element som motsäger tankesättet utelämnas från berättelsen, till exempel de miljontals fattiga judar som har levt i Östeuropa. En konsekvens av en sådan framställning, är att offret kan framstå som ansvarigt för de negativa attityderna. I HL-senterets befolkningsundersökning var det 12 procent som ansåg att ”judar har till stor del sig själva att skylla att de blir förföljda” (HL-senteret 2012).

Antisemitism och den israelisk-palestinska konflikten

I intervjustudien framkom att informanternas negativa erfarenheter ofta hade sin utgångspunkt i debatten om den israelisk-palestinska konflikten. Nästan samtliga av de intervjuade nämnde att debatten kring konflikten tidvis var belastande.

Studier visar ett samband mellan den israelisk-palestinska konflikten och antisemitiska handlingar.

Europeiska undersökningar visar ett samband mellan den israelisk-palestinska konflikten och antisemitiska handlingar genom att eskaleringar i konflikten hänger ihop med ett ökat antal angrepp på judar och judiska institutioner (se till exempel EUMC 2004 och FRA 2009). Konflikten tillför delvis ett nytt innehåll till bilden av ”juden” men anknyter även till grundmotiv i de antisemitiska föreställningarna, som idéerna om judisk makt och konspiration, genom att relatera dessa till Israel och israelisk politik. Nazistiska symboler syns ofta i samband med antisemitiska yttranden. I intervjustudien bland norska judar berättades om lärare som hade mött motstånd från elever då de skulle undervisa om förintelsen, upplevt nazihälsningar i klassrummet eller kommentarer av typen ”Hitler gjorde inte jobbet tillräckligt bra”. Samtidig har det i samband med antiisraeliska framställningar utvecklats en användning av symboler som vänder upp-och-ned på offer och angripare: Judarna (som israelerna) framställs då som ”nazister” och palestinierna är nazismens offer såsom de historiska judarna var offer.

Konflikten används av aktörer vid angrepp på judar, utan att själva innehållet i kritiken kan definieras som antisemitiskt.

HL-senterets befolkningsundersökning påvisade ett tydligt, men kvantitativt litet samband, mellan antisemitism och starkt antiisraeliska attityder hos den norska befolkningen (HL-senteret 2012). För flertalet respondenter som hade en kritisk attityd till Israel hittade man dock inte något sådant samband. Förhållandet mellan Israelkritik och antisemitism är ett återkommande tema i den offentliga debatten. Ofta handlar debatten om hur korrekt mediebilden av den israelisk-palestinska konflikten är. För en lärare är det kanske viktigt att komma ihåg att oberoende av om medietäckningen faktiskt är snedvriden eller inte, om den innehåller fel eller förmedlar ett rättvisande intryck av konflikten, kan det upplevas jobbigt och vara orsak till negativa upplevelser när diskussionen utgår från framställningen av Israel. Konflikten kan därmed användas av aktörer vid angrepp på judar utan att själva innehållet i kritiken kan definieras som antisemitiskt.

Olika former av generaliseringar från ”israel” till ”jude” var något som nämndes av många av de intervjuade i den kvalitativa intervjuundersökningen (Døving och Moe 2014). Informanternas berättelser handlade både om rent språkliga sammanblandningar och om situationer där de på olika sätt hade upplevt att de ställdes till svars för israeliska handlingar. Ofta handlade det dock om en mer subtil form av sammanblandning, som att informanterna upplevde ett starkare krav på sig att ta avstånd från händelser i Israel eller större förväntningar om att ha kunskap om konflikten jämfört med andra. I intervjuerna blev dessa händelser ofta inte kategoriserade som erfarenheter av antisemitism, men ändå obehagliga.

Generaliseringar från ”israel” till ”jude” är kännetecknande.

Ett exempel gällde en upplevelse som en informant hade haft när hon gick i tvåan på en skola i Oslo. Första dagen efter sommarlovet skulle alla elever rita var de hade varit, och hon ritade en bild från Israel där hon hade semestrat med familjen. När det blev hennes tur att visa upp teckningen för klassen, stoppades hon av läraren som frågade henne vad hon hade ritat. ”Det är Israel”, svarade flickan. ”Jag tror inte du bör visa upp det, för någon i klassen kan bli sårad”, svarade läraren. Flickan ombads istället att gå tillbaka och sätta sig på sin plats. Händelsen behöver inte nödvändigtvis uppfattas som ett utslag av negativa attityder mot judar, det kan ha funnits andra orsaker till lärarens reaktion. Men i den givna situationen blev det ändå exkluderande för flickan.

Den israelisk-palestinska konflikten aktualiserades framförallt i relation till elever med bakgrund från länder i Mellanöstern. Vissa informanter hade upplevt mycket allvarliga, delvis våldsamma, uttryck för antisemitism som hade sin utgångspunkt i konflikten, där förövaren hade en relation till Mellanöstern. Antisemitism bland muslimer var generellt sett något av det som informanterna var mest bekymrade över. Samtidig var många inriktade på att nyansera när de talade om ”muslimer”, och påpekade att judar och muslimer har många gemensamma erfarenheter kopplade till att tillhöra minoritetsgrupper i Norge. Flera hade även personliga vänner som var muslimer.

Israelkritik kan karaktäriseras som antisemitisk när negativa handlingar, begångna av Israel, beskrivs som ett resultat av inneboende, negativa karaktärsdrag hos judar, eller när klassiska antisemitiska föreställningar används för att karakterisera israeliska handlingar.

Israelkritik kan karaktäriseras som antisemitisk när negativa handlingar begångna av Israel beskrivs som ett resultat av inneboende, negativa karaktärsdrag hos judar, eller när klassiska antisemitiska föreställningar används för att karakterisera israeliska handlingar. I en skolsituation kommer en specifik definition att vara av mindre betydelse. Utmaningen kommer lika ofta handla om att behandla tematiken på ett balanserat sätt och utveckla metoder för hantering av diskussioner i klassrummet som inte medför att elever känner sig placerade i fack baserat på av sin identitet. På så sätt ger man alla elever en chans att delta i undervisningen på sina egna premisser. Ett bra råd kan vara att läraren tydligt säger ifrån att judar inte är detsamma som israeler och att israeler inte är detsamma som Israels regering. I en undervisningssituation är det viktigt att framhäva en nyansering i framställningen av konflikten. Här kan en fördjupning i regionens historia och bakgrunden till bildandet av staten Israel vara till hjälp.

Förintelseförnekelse

Trots att förintelsen kan sägas vara det bäst dokumenterade folkmordet i historien, finns det personer som förnekar att den har ägt rum eller hävdar att beskrivningarna är mycket överdrivna. Argumentationen tar olika vändningar men kretsar ofta kring existensen av gaskammare. Detta innebär ett avvisande av gaskamrarnas existens eller påståenden om att gaskamrarna användes till annat än mord, till exempel att de användes för avlusning. I förintelseförnekelsen ingår det ofta att så tvivel om de ideologiska förutsättningarna för folkmordet, genom att man ifrågasätter att det fanns en avsikt. Det hävdas då att det aldrig fanns någon medveten utrotningspolitik, endast deportationer österut, och att de nästen sex miljoner offren dog av andra orsaker, främst av sjukdom. Dessutom omfattar förintelseförnekelse ofta en idé om att folkmordet är uppdiktat av judarna som ett led i att uppnå makt eller ekonomisk vinning. Den inkluderar alltså föreställningar om konspiration och har ett antisemitiskt fundament.

Förintelseförnekelse omfattar en konspiratorisk idé om att folkmordet är uppdiktat av judarna som ett led i att uppnå makt eller ekonomisk vinning.

Även i norska klassrum förekommer förnekelse av förintelsen. Påståendena kan vara svåra att hantera på grund av en pseudovetenskaplig prägel som gör dem svåra att motbevisa direkt. Detta har förintelseförnekelsen gemensamt med (andra) konspirationsteorier. Förutom målet att öka kunskapen om de faktiska, historiska omständigheterna kring förintelsen, är det därför viktigt att utveckla en bra källkritisk metod för att stärka elevernas beredskap mot sådana idéer.

Författare: Vibeke Moe

Vad är islamofobi?

Utbredningen av negativa attityder till muslimer är väldokumenterad i en rad västeuropeiska länder, inklusive Norge (se till exempel Pew 2008, Field 2007, Strabac och Listhaug 2007, Bleich 2009, HL-senteret 2012), men vi vet lite om utbredningen av islamofoba attityder.

Islamofobi och fördomar mot muslimer är inte samma sak.

Negativa attityder och fördomar hänger givetvis ihop med utvecklingen och villkoren för islamofobi, men det är en väsensskillnad mellan fördomar mot muslimer och den starka grad av ideologiskt grundade generaliseringar vi hittar i islamofobin. Islamofobi förutsätter en nivå av generalisering och essentialisering av muslimer som inte nödvändigtvis förekommer i alla negativa attityder mot muslimer. Essentialisering handlar om att tillskriva naturliga, fasta och essentiella egenskaper till individer som tillhör en bestämd grupp.

Islamofobi kan definieras som:

en systematiserad och ideologisk form av fördomsproduktion och praxis som underbygger rädslor för, hat mot och diskriminering av muslimer.[1]

Kännetecken hos islamofobi

Islamofoba yttranden består av:

• • yttranden som utgår från en essentialistisk förställning om vad islam ”är” och att muslimer ”tänker och handlar ”i linje med denna föreställning om vad islam ”är”,
  • yttranden som har en felaktig eller starkt överdriven och hatisk karaktär och framförs i syfte att stigmatisera,
  • yttranden som utgår från en föreställning om att muslimer i kraft av sin religiösa tillhörighet, är mindre värda och/eller inte kan ställa krav på samma medborgerliga rättigheter som andra i det norska eller europeiska samhället.

På samma sätt som antisemitism inte nödvändigtvis riktas mot judendomen, utan mot judar och föreställningar om judiskhet, är inte heller islamofobin nödvändigtvis riktad mot enbart islam, utan består av ett konglomerat av föreställningar om kultur, etnicitet och folkmentalitet. Religion utgör ofta en tydlig markör i detta konglomerat. Religionen islam framställs också på ett bestämt sätt i islamofobin, nämligen som:

• • monolitisk och statisk
  • väsensskild från alla andra religioner och kulturer
  • underlägsen västerlandet: barbarisk, irrationell, primitiv och sexistisk
  • en politisk religion som är ett hot genom att vara våldsbejakande
  • islam är som islamism
  • en manipulerande ideologi som används av individer för att skaffa sig kontroll
  • en aktör/religion som kan agera på egen hand (islam har inte rent mjöl i påsen, islam vill ha underkastelse osv.)

Konspiratoriska tankar

Kända islamofoba föreställningar har ofta en konspiratorisk karaktär. Ett exempel är idén om att muslimer verkar i det fördolda för att ta över Europa, den så kallade Eurabia-teorin. Att ”de låtsas som om de står för våra värderingar” men i själva verket talar de med kluven tunga. Genomgående i islamofobin finns föreställningar om att det är någonting negativt med muslimer, oavsett vad de gör, och de är dömda på förhand utifrån deras nedärvda drag som kommer med att tillhöra denna grupp/kategori: de är fanatiska, de ogillar individuell frihet, de är kvinnoförtryckande, de vill inte integrera sig och de är brutala.

Dessutom hittar vi stereotypen av terrorism som något essentiellt hos ”muslimen”: han som vill att allt ”vårt” ska underkastas islam och som inte skyr terror. När denna typ av essentialiseringar sammanfogas till idésystem där de utgör argument för att muslimer i sig är farliga och bör exkluderas kan vi tala om islamofobi.

Islamofobi och rasism

Om vi tolkar rasism som att tillskriva människor naturgivna egenskaper baserat på deras tillhörighet och definierar dessa egenskaper som så negativa att medlemmar av gruppen bör hållas på avstånd, kan vi säga att det speciella sätt som detta används på gentemot muslimer kan betecknas med begreppet islamofobi.

En vanlig invändning mot att se på islamofobi som rasism, knyter an till idén om individens frihet. En muslim kan välja att inte vara muslim, till skillnad från en persons medfödda hudfärg. En muslimsk identitet kan i en viss bemärkelse betraktas som en självvald identitet – i varje fall bland vuxna personer i en västlig liberal och sekulär kontext – och de flesta aktörer som kan karakteriseras som islamofoba skulle vara öppna för att det exempelvis genom att konvertera från islam går att undvika att kategoriseras som muslim.

Bland det stora flertalet islamofober finns det inte någon föreställning om att muslimsk identitet bestäms av blod/biologi. Till skillnad från biologisk ”ras” är det att vara en troende muslim i princip något som det går att ”söka sig bort från”, och därför kan inte islamfobi kallas rasism – så lyder argumentet. Det problematiska med argumentet är att en individ inte vid födseln väljer att födas in i en muslimsk familj, like lite som en kristen eller jude väljer att födas in i en kristen eller judisk familj. Man väljer inte heller om man för alla praktiska syften – och oberoende av den egna tron/icke-tron – blir behandlad och bedömd som muslim – bland annat på grund av utseendet/hudfärgen eller ett muslimskt namn (se Meer och Modood 2009: 345, och Meer 2012).

Muslimer kan med andra ord vara utsatta både för rasifiering och rasism i kraft av sin (förmodade eller faktiska) religiösa tillhörighet. Att tillskriva muslimen oföränderliga och hotfulla egenskaper är islamofobins budskap och funktion.

[1] Definitionen – och texten i övrigt – bygger på boken ”Hva er rasisme” av Bangstad och Døving (2015), Universitetsforlaget.

Författare: Cora Alexa Døving